Blogg

Mina drömmars vinterlandskap – Anjosvarden

Vinden blåser upp, piskar håret i ansiktet på mig och pressar ner en kall vindil innanför skjortans öppna krage. Vindbyarna är kraftiga så här nära berget, som om själva berget andades ut. Nedanför mig ligger dalen stilla, ostörd. – Tara Westover, Allt jag fått lära mig.

Anjosvardens naturreservat gav mig många saker. Inte bara mitt livs kallaste natt utan lät mig även uppleva mina drömmars vinterlandskap.

Det var inte en perfekt tur. Ryggsäcken var för tungt, sovsäcken för vek och skidorna för hala. Men trots det hade den här turen allt jag kunde önska mig och lite till. Turen var inte perfekt men den var allt jag kunde drömma om.

I dagens inlägg vill jag bjuda in dig till att ta del av vinterturen till Anjosvarden på ett personligt sätt. Du kommer få direkt inblick i mina tankar och känslor från tre dagar i ett kallt men smärtsamt vackert vildmarkslandskap som jag återvänder hem ifrån med tårar i ögonen.

Back story

Jag är född och uppvuxen i norra Dalarna, mer exakt i Orsa. Jag spenderade tre år i Älvdalen under min tid som student och har sprungit i skogen kring min fars koja i Våmhus hela min uppväxt. Norra dalarna är inte okänt för mig och just Anjosvarden har länge varit ett ställe jag önskat besöka.

När friluftsvännen och fjällkullan Helena kläckte förslaget på en vintertur uppe i Mora/Orsa var mitt svar ett rungande JA. Vi diskuterade Koppången en vända men landade till sist i Anjosvardens naturreservat.

Senaste gången jag vintertältade var 2015. Senaste gången jag var på en längre tur med övernattning var 2016. Det var alltså ett tag sedan jag var ute på det här sättet. Det är läskigt hur snabbt tiden går. I mina tankar var det inte 5-6 år sedan jag bar tungt och sov utomhus.

Samtidigt som mina tidigare erfarenheter sitter i benmärgen på mig så gjorde dessa år av uppehåll sig påminda. Kroppen är inte lika stark längre och min utrustning levde inte upp till kraven jag ställde på den.

Under min vintertur till Anjosvarden fick uppleva min smärtgräns när det gäller att sova utomhus och bära tungt. Det var lärorikt och jag har mycket att finjustera och utveckla till nästa tur. En nästa tur kommer det att bli. Jag kommer inte att vara utan detta i 6 år till.

Ett monster på ryggen…

Vi planerade för två tältnätter i det fria. Som en säkerhetsåtgärd tog vi reda på vart det fanns stugor i reservatet. Vi markerade dem på våra kartor och hade i åtanke att vi kunde söka skydd i dem om det skulle behövas.

I Anjosvardens naturreservat finns det flera skoterleder och välpreparerade skoterspår. Det var dessa som vi utgick ifrån under vår skidtur.

Jag ångrade mig ungefär etthundra gånger angående vilka skidor jag skulle använda på turen. Jag kan erkänna att min skidutrustning inte är i närheten av att vara modern. Den består utav ett par klassiska längdskidor, som jag inte ens vet märket på, och två par gamla Edsbyn skidor som jag inhandlade på en second hand butik för 35 kr paret.

Tacka vet jag fäders vishet! Min far sa åt mig att ta farfars gamla skogsskidor. Jag visste direkt vilka han menade. Farfars skogsskidor med bambustavar hade stått uppe i Kojan i många år. Jag hade testat dem på myrarna utanför Kojan för skojs skull. Jag gillade fars idé. Framförallt gillade jag tanken på att kunna använda mina vandringskängor på skidorna och inte behöva gå i kalla läderpjäxor tre dagar i sträck.

Skogsskidor är mycket bredare än vanliga längdskidor och betydligt kortare för att göra det enkelt att ta sig fram i skogsterräng och i djup snö.

Efter att allt var nedpackat vägde min ryggsäck 18 kilo. Den var fullpackad och satt på ryggen som ett elakt monster som hotade att fälla mig så fort jag vacklade till på skidorna. Detta var inget som avskräckte mig i början men i sinom tid skulle jag få smak av den bittra smärtan av skavsår som blommade fram överallt där ryggsäcken vidrörde min kropp. Inte en upplevelse jag önskar någon men ännu en erfarenhet jag bär med mig!

Sveriges motsvarighet till Alaska

Efter två timmar i bil var vi äntligen framme! Vi körde så långt som den plogade skogsvägen tillät oss och hamnade i Dyverdalen där vi parkerade bilen. Dyverdalen ligger i en dalgång där bergen sträcker sig högt upp mot himlen på båda sidor av den lilla byn. Mitt i dalen ligger Dyversjön. En avlång sjö som dekorerats med utspridda stugor längst med sjökanten.

Berg är det enda som ögat kan se och dem fortsatte ända bort till horisonten. Det här är Sveriges Alaska tänkte jag för mig själv när vi påbörjade stigningen upp mot naturreservatet.

Århundradets kallaste natt (typ)

Naturreservatets skönhet lämnade mig mållös. Snön var lätt som strösocker och räckte upp till knäna på oss. Överallt stod tallar och granar under ett tjockt täcke snö som fick dem att likna tomtar och troll. Ingen hade varit i reservatet på flera dagar. Vi lämnade ensamma spår i snön längs med skoterleden som vi följde. Ledkryssen var även dem översnöade och ibland svåra att hitta.

Vi letade efter den första stugan på kartan. Den var markerad med en röd ring och hade sällskap av ett nedtecknat hänglås. Jag målade dit hänglåset under ett samtal med min far. Han berättade att stugan var låst men att den gick att låsa upp med rätt kod. Jag skrev även ned sifferkombinationen på kartan. Rättare sagt skrev jag ner tre möjliga sifferkombinationer då det fanns en viss osäkerhet kring vilken utav dem som var den rätta…

Stugan dök upp tidigare än vi hade anat. Den låg i en skogsglänta bakom en bäck som var översnöad likt stugan själv. Jag förväntade mig att se en liten Skogsnisse kika ut genom stugdörren och hälsa oss välkomna, synen var som tagen ur en barnsaga!

Tyvärr fick ingen utav sifferkombinationerna låset att öppna sig. Vi kom inte in i stugan och fick skida vidare. Vi visste att det skulle finnas en till stuga längre norrut så vi tog sikte på den.

Två timmar och många glädje rop senare började solen sakta gå ner och vi hade fortfarande inte hittat den andra stugan. Vi var tvungna att börja slå läger för att hinna laga middag och sätta upp tältet innan det blev för mörkt.

På utkanten av en myr, i skydd från vinden bakom en skogsdunge, slog vi läger. Med skidorna stampade vi hårt mot marken för att packa snön under oss.

Vi såg en magisk solnedgång som lämnade himlen i brand innan natten drog sitt svarta, stjärnklara täcke över oss. Med natten kom kylan. Vi visste det inte då men vi hade lyckats med en fullträff! Myren vi valde att tälta på var nämligen reservatets kallaste köldhål, vilket vi fick uppleva med skräckblandad förtjusning.

Mot toppen!

Dag 2 vaknade vi efter lite för få sömn timmar, i alla fall för min del. Vi åt frystorkad mat till frukost för att göra det enkelt för oss. Vi var inte sugna på en mysfrukost efter århundradets kallaste natt. Kyckling Curry gryta som blev klar på 5 minuter och krävde minimal ansträngning att tillaga var precis vad vi behövde.

Med mat i magen och solen i ansiktet återvände energin och vi begav oss mot reservatets högsta punkt, Anjosvardens topp på 764 m.ö.h. De röda ledkryssen gav oss vägledning.

Efter en riktigt tung natt där jag plågats av iskalla fötter var jag orolig att jag inte skulle fixa en dag till. Men så fort jag packat ryggsäcken och vi påbörjade dagens skidtur släppte oron. Jag kände mig stark igen. Jag hade klarat av natten trots köld och spökande tankar. Nu mådde jag bättre än någonsin.

Vinden tilltog rejält när vi närmade oss toppen. Vi skidade förbi en slogbod och beslutade oss för att ta en fikapaus där innan vi besteg toppen. I slogboden satt vi i lä för vinden och njöt av den vackra utsikten nedanför oss. Snön virvlade förbi likt tusen små diamanter och förstärkte känslan av att vi befann oss i en saga.

Själva toppen spenderade vi inte lång tid på. Vi blev så frusna av den starka nordanvinden att ingen av oss ville offra sina fingrar för att plocka fram mobilkameran. Den här toppbestigningen sparade vi i vårt mänskliga minne.

Kojan

Under århundradets kallaste natt hade vi beslutat att inte sova i tält nästkommande kväll. Efter ett samtal med min far tog vi beslutet att sova över i hans koja, en gammal jaktstuga som han byggt upp. “Kojan” som vi kallar den, ligger bara 2 mil (fågelvägen) söder om reservatet.

Vi skidade ut ur reservatet och gled ned för varden under solnedgångens sken. Min kropp värkte efter skavsåren som min ryggsäck gav mig och kraftansträngningen det innebar att livrädd och utan kontroll glida ned mot parkeringsplatsen.

Min far, min hjälte, hade eldat i Kojan som nu var varm. Han hade även handlat godsaker åt Helena och mig. Färskt bröd, ost och skinka, apelsiner och äpplen, Mora bryggeris frukt soda. Jag har aldrig ätit så gott i hela mitt liv!

Värmen från stugan och känslan av att komma “hem” lämnade mina ögon sprängfyllda av glädjetårar. Helena och jag hade två helt fantastiska dagar bakom oss som präglats av lyckorus och spänning, smärta och äventyr. Min själ var fylld av intryck som jag hade svårt att sätta ord på och lämnade mig med en känsla av att jag lever i en dröm.

Både jag och Helena tvärsomnade den natten utan ett ord till varandra. Vi var nöjda, tillfreds och tacksamma för det äventyr som spelades upp framför våra ögon medan vi somnade.

Sista dagen

Dag 3 spenderades på de vidsträckta myrarna och i de djupa skogarna runt Kojan. Vi skidade utan ryggsäck och jag kände mig lätt som en fjäder!

Dagen innan var min kropp så trött att jag tvivlade på att jag skulle klara av en skidtur till. Men jag hade fel. Jag hade återfått energin och skidade fram på myrarna utan problem.

Vi hittade ett intressant berg på kartan och beslutade att ta en närmre titt på det. Vi testade våra skogsskidor rejält och besteg det skogsbeklädda berget med sikte på toppen.

Vi nådde inte toppen men kom tillräckligt högt upp för att få oss en fin utsikt över skogen och bergen.

Far kom på besök och vi tillbringade några timmar tillsammans. Samtalen samlades kring naturen, våra strapatser i reservatet och tidigare erfarenheter. Runt Kojans stora ekbord samlades tre naturentusiaster och delade med sig av sina hjärtans tankar.

Vi packade in i bilen och hann åka hem till Vansbro innan solen gått ner.

Avslutning

Vad skulle vara det första du gjorde när du kom hem efter en tredagars tur i vildmarken?

Det första jag gjorde var att duscha och beställa hem en kebabtallrik. Lyxigt som aldrig förr kan jag medge!

Om du fortfarande är med mig så vill jag tacka för att du läst enda hit! Jag hoppas att du planerar för din drömtur och kommer iväg på den så fort du har möjlighet!

Jag önskar dig en god tur

// Emmy

4 Comments

  • Birte

    Vad spännande det låter! Både kul och läskigt att utmana sig med ett sånt äventyr 😀 kan förstå att det var allt från jobbigt till magiskt.

    Reply
    • Emmy Ihlar

      Ja det var verkligen ett äventyr! Jag kan rekommendera en dagstur dit om du inte varit där förut! Det är väldigt fint! 🙂

      Reply
  • Knuts Lisa Hansson

    Vilken härlig läsning om Ert fantastiska äventyr.
    Ärligt och spännande.
    Efter 3 dagar skulle jag duscha varmt och lyxa med något smaskigt, precis som Du.
    ❤👌

    Reply
    • Emmy Ihlar

      Tack snälla! Så glad jag blir! 🙂 Låter bra, dusch och god mat är extra lyxigt efter några dagar utomhus!

      Reply

Leave a Reply