Stugliv och vildmarkssafari

I veckan bestämde jag mig för att dra till skogen och vilket bra beslut det visade sig att vara!
Min far och jag åkte till vår fristad i skogen – Kojan. Hemma igen ser jag tillbaka på två underbara dagar fyllda av det bästa stuglivet har att ge: skogsturer, upptäcktsfärder och bäst av allt andrum.

Välkommen att följa med på ett dygn i skogen fylld av naturnära upplevelser!

Kojan

Kojan har funnits med sedan jag var liten. Några av mina bästa barndomsminnen kommer från tiden som far, lillebror och jag spenderade där.

Min far och farfar byggde kojan 1993. Den stod då på farfars skogsskifte på slutet av en grusväg med utsikt över myren och bergen i horisonten.

Runt 2008 såldes skogsskiftet och far blev tvungen att riva Kojan. Den plockades ner i block och lastades på en släpvagn för att flyttas men det skulle ta flera år innan den kom till sin nya plats där den står idag.

Kojan är en liten oas som rymmer allt man kan önska sig. En köksvrå med två gasplattor, ett stort matbord, en kökssoffa i trä, en våningssäng och en vedkamin.

Väggarna är prydda av visdomsord från indianer, häftiga skogsfynd och annat som för tankarna till naturens storhet.

I år byggde far en veranda framför Kojan som fullbordade vår vildmarksstuga.

Kojan står i norra Moras skogar och är ett skotermekka på vintern. Landskapet präglas av det bästa av två världar – spetsiga berg och djupa dalar tillsammans med utbredda myrmarker.

Onsdag

Vi kom fram vid tretiden och satte genast igång med att städa ur kojan från skogsmössens party. Otacksamt av dem att inte städa upp efter sig när vi så generöst lånar ut Kojan till dem!

Kojans få kvadratmetrar var snabbstädade och snart brann elden i kaminen som värmer upp rummet.

Ute låg en tät dimma över bergen och små, tusentals regndroppar svävade lätt i luften. Den grå dimman stod i skarp kontrast mot trädens färgexplosion som målade landskapet i olika nyanser av rött och gult.

Lugnet lade sig inom mig. Ingen telefon. Inga ljud förutom eldens sprakande, skogens fåglar och lätta regndroppar på plåttaket. Jag andades ut och det gjorde far också.

Vildmarkssafari

En spontan biltur gick över till rena vildmarkssafarin när vi körde över 7 mil genom skogen och varken lät berg eller vattendrag hindra vår framfart. Vi hittade överraskande utflyktsmål som alla ligger i närheten av vår koja.

Stopet

En gammal flottningsränna från tiden då timmer fraktades via vattendrag. En häftig syn som väckte upptäckarlusten inom mig!

Hyckjeberg

Vi fann vägen till Hykjeberg, en häftig utsiktsplats i Älvdalens kommun, och kan nu ta skogsvägarna dit för en tur på berget!

Torrliden

En levande fäbod som jag inte kan vänta på att få besöka nästa sommar!

Dalens fäbod

Vid Dalens fäbod hittade vi en vandringsled till Dyverdalen.

Vi har åkt till Dyverdalen ett flertal gånger men insåg nu att det finns fler vägar dit, vägar som vi inte har åkt tidigare…

Dyverdalen & Anjosvarden

Dyverdalen, som jag sedan en skidtur i februari kallar för mitt Alaska, ligger i en djup och avlång dal med höga bergssidor på båda sidorna om byn.

Härifrån går det att besöka naturreservatet Anjosvarden som är ett vackert, fjälliknande landskap.

Läs mer: Mina drömmars vinterlandskap.

• 

• 

Under vår safari hittade vi alltså en ny väg till Dyverdalen, en väg som kräver fyrhjulsdrift, hög markgång och en modig chaufför bakom ratten. Med andra ord – en sjuhelsikes rolig väg!

Varken branta bergssidor eller vattendrag hindrade far från att fortsätta vildmarkssafarin. Han lade i lågväxeln och körde likt en livserfaren alaskabo. Det märktes att han hade Time of his life!

Näckådalen

Finnbyn och fäbodvallen Näckådalen ligger i Orsas finnmark. Byn är kanske inte mycket för världen men för mig har det vuxit till ett stort intresse!

Näckodalen som ligger 3 mil in i Orsas vildmark har en historia som fascinerar mig.

Näckådalen är en gammal finnby från 1600-talet. Det ligger högt beläget bland flera berg och är ett utflyktsmål i sig. Näckådalens såg och kvar från 1850-talet står här än idag och fungerar dessutom!

Härifrån härstammar jag och huset där min farmor föddes och spenderade sina första år i finns fortfarande kvar i släkten.

Torsdag

Det är få saker som är så ljuvliga som att vakna upp och höra elden spraka i kaminen. Sakta ljusnar det utanför och skogen ligger tyst.

Vi äter frukost och sätter oss på den nybyggda altanen för att se på fåglarna. Nötskrikorna har redan tömt maten vi lade ut till dem föregående dag.

Vildmarksturen fortsätter men denna gång med en hedersgäst – min kära farmor.

Vi plockar upp henne i Våmhus och fortsätter in i de djupa skogarna till fyra fäbodvallar. Vi besöker Indnäs, Övre och nedre Bjönsaberg och Näsberg. Fyra helt fantastiskt fina fäbodar som brinner i höstträdens färggranna glans!

Kojans ursprungliga plats

Vi tar även en resa på nostalgins väg och besöker den ursprungliga platsen för Kojan. Som jag nämnde tidigare så flyttades Kojan när skiftet såldes. Men för mig kommer det här alltid vara Kojans rätta plats, även om platsen där den lilla stugan förut stod nu gapar sorgligt tom.

Jag har många fina minnen härifrån, hit åkte vi under årets alla årstider.

På sommaren upptäckte vi de omkringliggande skogarna och badade i bäcken, på vintern åkte vi tefat ner för kullen och eldade så vi svettades inne i Kojan. Jag sov i våningssängens överslaf, lillebror i den nedre och far på den breda kökssoffan i trä. Dessa minne lever kvar inom mig och jag förstår nu att de spelar en betydande roll i vem jag är idag.

Jag kommer hem med en brinnande skrivarglädje och inspiration som sipprar ur fingertopparna. Jag är tacksam och överväldigad av allt jag har fått se och uppleva under ett dygn i skogen!

Men det här är bara början. Jag och far har bara skrapat på ytan av vad området runt vår kära Koja har att erbjuda! Fler äventyr väntar.

Läs mer om Dyverdalen & naturreservatet Anjosvarden: Mina drömmars vinterlandskap

// Emmy